krissw

02.00

Vi anländer till Uppsala akademiska sjukhus efter en lugn timme i bilen, den var faktiskt så lugn att jag somnade till mellan smärtotillfällena som helt plötsligt inte alls kändes så farliga, vid närmare eftertanke så var de mer stressande. Kanske jag bara stressat upp mig så pass att allting kändes värre än vad det egentligen var? Det var trots allt två veckor till beräknad förlossning och jag hade inte haft en enda förvärk tidigare så det kanske var nu de kom.
När vi parkerade bilen utanför förlossningen gör det ont igen, jag lutar mig över parkeringsautomaten och trycker in mitt kontokort (vem kom på att ställa en parkeringsautomat utanför förlossningen? borde det inte vara lag på att man får parkera gratis vart man vill om man ska föda barn?), i smärtans vimmel så trycker jag på en knapp och sen grön knapp, ger biljetten till Daniel som slänger in den i bilen.

vi ringer på klockan in till förlossningen, blir insläppta och uppmötta av en undersköterska vid namn Petra, hon visar in oss i ett undersökningsrum dit det kommer en barnmorska som heter Ulrika, hon kopplar på en CTG-apparat som skall registrera huruvida jag har värkar eller ej samt barnets hjärtljud. Hon lämnar rummet och säger att hon snart är tillbaka, efter några minuter får jag panik av att jag har molande värk men den kommer inte i närheten av värken jag kände av hemma, jag kan heller inte röra mig som jag vill eftersom jag har apparaten fastsatt på mig och det resulterar i att Ulrika inte alls får något ut av den registrering hon försöker göra, hon kommer tillbaka in och försöker fästa om apparaturen men ingenting händer nu heller.

När hon lämnar rummet igen så säger jag till Daniel att det bara är fjantigt att vi är där och om smärtan ska vara sådär fjantig så kan vi lika gärna åka hem och inte sitta där och ta upp tid och rum. Känslan av maktlöshet slår hårt eftersom jag hade väldigt ont men enligt apparaten så hände ingenting i min kropp.
Kvart i tre när Ulrika varit in flera gånger och försökt lista ut varför jag är där (hon säger att hon vill prata med läkaren innan hon släpper iväg mig för jag har uppenbarligen ont men att det kan vara magen i sig som gör ont och inte bebismagen) så ber jag om att få gå och kissa (höggravida kvinnors blåsor är verkligen ingenting man skämtar om!).

Jag får med mig en liten vit burk att lämna urinprov i och när jag ska göra min uppgift så slår smärtan till igen, jag hojtar (vrålar?) till och benen flyger åt alla håll, haltar ut till Daniel och Ulrika igen och hon rynkar på ögonbryna och säger att hon ska göra en snabb undersökning på mig bara, jag håvar ner mina snygga mcHammer byxor och efter 2 minuter så tittar hon på mig och säger att det inte var någon inbillning att jag har värkar och att jag är öppen 3 cm, hon avslutar med att säga att vi kommer få barn i natt och att vi ska få ett rum. Lättnaden är så total att smärtan nästan känns skön och både jag och Daniel fäller varsin tår, av olika anledningar tror jag dock.

Vi blir invisade på ett lugnt och harmoniskt rum och undersköterskan Petra (som inte kan vara många år äldre än oss) är tillbaka och tar fram lite ombyte och erbjuder mig ett bad som smärtlindring, jag kan för tillfället inte komma på någonting som är skönare än ett bad och tackar ja. De försvinner och jag och Daniel lämnas ensamma.

03.00

Vi hänger på rummet, värkarna kommer och går men jag kan hantera dem, det ska ju liksom inte vara smärtfritt att föda barn och mammas ord om att det är första fasen som är värst för sen är man så upptagen att man inte orkar reflektera över smärtor hänger i bakhuvudet.
Vi pratar och skojar, skickar sms hem om att bebis är på G (eller olsson fick skicka sms till semesterföräldrarna i montenegro). Innan Petra och Ulrika hinner tillbaka så känner jag ett litet plopp ungefär och sen går vattnet, innan vi hinner larma efter tjejerna så kommer de in i rummet, undersöker mig och konstaterar att vattnet gick och att jag då inte får bada, men en varm dusch får jag. En kvart inne i duschen som är den skönaste jag någonsin tagit, allting slappnade av och smärtan var inte så tokig.



Lite lidande men glad ändå, inne på vårat rum 20 minuter innan vattnet gick
har CTG-apparaten på.

04.00 - 05.45

Smärtan börjar bli värre, jag vrider och vänder och allt gör ont, CTG-apparaten ger mig panik för det känns som jag sitter fast, värkarna blir mer påtagliga och jag försöker hålla modet uppe men det går inte. Blir hela tiden påmind om att jag måste andas men det blir svårare och svårare, till slut måste Ulrika ta bort CTGn för jag har panik och kan inte ligga skönt någonstans hon står istället och håller apparaturen mot min mage med lite lätt rynkade ögonbryn. Försöker gå på toaletten en vända till, har en mysig vuxenblöja på mig som samlar upp allt fostervatten som forsar ur mig när jag ställer mig upp, toalettbesöket blir så smärtsamt att jag kvider, mår illa och nästan gråter av att enbart sitta och kissa

Värkarna blir ännu värre (hur tusan de nu kunde bli de då jag redan trodde att jag skulle explodera när som helst), nu börjar kroppen istället reagera på varje värk genom att spänna sig i en båge och våldsamt försöka spy men eftersom jag inte ätit på länge så finns ingenting, får vid ett tillfälle (när det är som värst) upp en del galla annars är det bara krampaktiga hulkningar, vid de små korta pauser jag får så skakar hela kroppen och framförallt benen.

Tiden går och jag känner att jag blir mer och mer dimmig i huvudet av smärtan, P och U försöker göra allt de kan i detta skede för att jag ska ha det bra, U kollar flera gånger hur mycket jag är öppen men det går långsamt med 1 cm i timmen (helt normalt egentligen men eftersom man ska vara öppen 10 cm så kände jag att det gärna fick gå fortare).Jag blir erbjuden lustgas får snabbt förklarat för mig att vid nästa värk ska jag andas i den lilla masken, jag försöker verkligen, försöker få den där himelska upplevelsen som alla som tagit lustgas berättat om. Istället så får jag panik ännu en gång, känner att om jag har kvar masken över munnen så kommer jag sluta andas för evigt och istället dö, jag tar bort den och försöker förklara det för U och P men istället så vrålar jag lite till och kroppen böjer sig i kramp igen och fler hulkningar kommer och jag flåsar för att få lite luft.

U's rynkade ögonbryn är tillbaka och hon berättar att de vill sätta en elektrod på bebisens huvud för att få hennes hjärtljud på en egen apparat eftersom jag inte kan ligga stilla så att de får en tillräckligt bra mätning med hjälp av CTGn, de sätter dit elektroden och jag ligger mest och ömsom kvider och ömsom skriker och Daniel (som inte fick komma i närheten av mig som inte klarar av att ha folk nära när jag har ont) ser mest lidande ut och försöker hjälpa till med det han kan och får, spypåsehållare blir hans uppgift.

Ju längre tiden går desto mer ont får jag, till slut så är allting dimmig och jag skriker, kvider och spyr och det tycks aldrig bli något uppehåll i smärtan, Daniel slänger fram spypåsar  och Petra ger honom spypåsar på löpande band, jag ligger i fosterställning, Daniel håller i tre- fyra spypåsar åt gången och Petra springer lite emellan, utifrån kan jag tänka mig att situationen såg lite lätt komisk ut.

Ulrika kommer in och säger att hon ska prata med läkaren, hon försvinner och kommer tillbaka och säger att läkaren ska komma och ta ett blodprov på bebisens huvud. Jag minns att Jessica berättat efter att hon fick Sid att de tagit något blodprov på hans huvud och att det var det som gjorde mest ont under hela förlossningen. Jag får panik och brölar lite till men känner att jag egentligen inte orkar vara där över huvudtaget, jag önskar mig själv långt bort och helst sovandes.

Jesper Ekman gör entré, presenterar sig snabbt och säger någonting, jag blir i min säng upphissad till taket, får lägga upp benen i två hållare och Jens tar plats. Då däremot så får Daniel vara vid mig, jag håller honom hårt i handen och förbereder mig på dödlig smärta, får lite mer vattenavgång och värkar som gör att jag önskar att få dö eller spy eller kanske ta lite knark. När Jens gått bort ifrån mina ben så lägger jag mig i fosterställning åt det håll han gick, ser Ulrika, Petra och ett rör med blod, jag ser även att Jesper tar ungefär 2 sekunder att titta på någonting innan han vänder sig om till mig och Daniel och säger med sin lilla röst att det här kommer att bli kejsarsnitt, jag frågar varför och han svarar bara att barnet är väldigt stressat och lägger sedan till att det är akut.

05.45 - 06.00

Jag blir snabbt nerhissad, jag ligger på rygg och Jesper försvinner, Ulrika går och hämtar någon del som hon sätter tillbaka på min säng samtidigt som Petra kommer fram till mig, ser mig i ögonen och säger lugnt "Nu kommer det att komma in en massa människor". Jag svimmar lite mentalt, spelar upp alla de hemskaste bilderna som finns i huvudet, försöker lokalisera Daniel som är på min andra sida men som blir dragen åt sidan av Petra som säger någonting till honom samtidigt som det kommer in en undersköterska till som hälsar käckt.

Det kommer fler och fler människor, någon har en bår som jag förväntas förflytta mig till, jag förvånar mig själv genom att jag klarar av att kravla mig över till båren trots att jag var övertygad om att jag inte hade någon kropp nedanför mitt huvud och att allting bara var en sjuk feberdröm.
Jag får ligga i fosterställning, får en syrgasmask över huvudet och en sträng order om att andas i den vilket jag inte vill men jag känner att om jag inte gör som personen säger så kommer jag förmodligen flippa ut och krypa ut ur mitt eget skinn. konstigt nog så minns jag ingen smärta från denna stund, bara panik blandat med att jag tänker alla lugnande tankar jag kan, får min barnmorska från MVC i huvudet och hennes lugnande röst om att ifall det blir ett akutsnitt så är det ingen som hinner informera dig om någonting, tänker att jag är trots allt på Akademiska, och det är ju lite bättre än alla andra sjukhus i världen för trots allt så har detta hus räddat livet på många i min närhet samtidigt som jag tänker detta så hinner jag observera att båren rör sig fort och att jag har en massa folk omkring mig, men ingen Daniel i blickfånget.

In i en hiss flyger båren och jag hör Daniels röst, försöker titta åt det håll jag hört honom men någon trycker ner mig på båren, vi flyger ut ur hissen och jag hinner tänka ytterligare en miljon tankar samtidigt som en narkosläkare kommer och ställer mig en massa frågor om jag varit nersövd förut, om jag har allergier, om jag kan öppna munnen så mycket jag kan, om jag kan ta ut min tungpiercing och så fortsätter det, vi hamnar på en operationssal och där hör jag ännu flera människor. Jag hör en kvinna som svarar i en ihärdigt ringande telefon flera gånger varje gång svarar hon otrevligt att hon inte kan prata för hon ska operera, jag ser Ulrika vid min hand där hon tycks trycka i en väldans massa nålar som hon tejpar en massa, jag känner att någon klär av mig medan någon annan sveper mig i vad som måste vara såndär grön steril duk.

Jag ser Jesper Ekman i gröna kläder, eller jag ser hans tjocka svarta glasögonbågar titta ut genom någonting som ser ut som en grön operations-burka, jag hör någon fråga någon annan om de gett mig någonting, jag hör jens säga "nej lägg bort kniven hon är inte sövd än", får panik ännu en gång men den är blandad med lugnet över att jag strax ska få sova och att sova är likvärdigt med att dö.
Om jag har tur kanske jag dör på riktigt för om någonting har hänt med det där lilla barnet som det varit sådan uppståndelse för de senaste 9 månaderna så vill jag inte vakna, och eftersom det logiska tänkandet var långt bort så var jag övertygad om att mitt barn var dött, eller halvt eller så skadat att det inte skulle överleva. Istället för de logiska tankarna om att på 2000-talet så klarar man av en hel del mirakel vad gäller barnafödande plus att de väldigt sällan tar onödiga risker vid förlossningar.

Någon kommer med det där som någon annan tidigare frågat om någon gett mig, det visar sig vara en liten brun flaska med någonting  som "inte är så gott men som är bra för dina tarmar" .
Eftersom jag inte hade någon kropp nedanför huvudet så kan jag ärligt säga att jag totalt struntade i mina ickeexisterande tarmar, eller jag hade sagt det om jag fortfarande hade talförmågan i behåll. Jag sväljer ner det som mycket riktigt inte var gott och får lägga ner huvudet, någon kör in en spruta i en av nålarna Ulrika tejpat fast i min hand och jag tittar upp i taket och äntligen så blir allting svart.

08.00

Jag vaknar och det står två sköterskor bredvid min säng och pratar med varann, pratar med mig?
Jag ser en klocka på väggen och noterar att klockan är morgon, det var morgon när jag somnade också men nu är det morgon på vad jag antar är samma dag. Det är alldeles lugnt där jag är, men jag vet inte vart jag är. Men jag lever och livet tycks vara rätt schysst, vart alla andra är känns inte så jätteviktigt men jag måste ändå få veta, frågar sköterskorna som bara kan säga att allt har gått bra, barnet är med Daniel och mer vet de inte för de har precis börjat sitt skift och har inte varit på jobbet under tiden som jag opererats.

Jag får någon som ska undersöka om min livmoder har dragit ihop sig, det känns lite som att någon möblerat om alla mina organ och samtidigt misshandlat dem rejält men om man har en bra inställning och andas ordentligt så går det, precis som barnafödande så ska ju operationer vara lite smärtsamma (det kan ha varit morfinet som talat i detta skede för jag har aldrig haft så bra inställning i hela mitt liv). Min temp tas och den är något förhöjd, jag har dropp in i nålhanden och en kateterslang mellan benen, jag har en liten grej på mitt finger som mäter syresättningen i mitt blod, jag har en grimma med syrgas och en liten plupp på bröstet som kollar att hjärtat hänger med. Allt detta vet jag att jag satt fast i då jag under en och en halv timme på uppvaket inte hade annat att göra än att titta på maskinen ovanför mitt huvud. Sköterskorna pratar och pillar, frågar och trycker, pratar med varandra, hämtar en till sköterska, pratar med mig och svarar på alla mina konstiga frågor.

Sen går de, jag kan inte röra mig eftersom man när man ligger ner använder magmusklerna till allt tydligen och jag kan inte spänna musklerna, jag är även inkopplad i en massa saker som sagt och detta är ytterligare en anledning till att jag inte kan röra mig. Jag känner ett stort behov av att få prata med någon, berätta vad som har hänt. Berätta att jag fått ett barn, berätta att jag ligger ensam och naken (okej med en sjukhusrock på mig men den skyler inte mycket) med sladdar och slangar överallt.

Eftersom hela uppvaket är ett stort rum och jag tydligen var den enda som behövde vakna denna måndagmorgon så är inte drapperierna kring min säng fördragna, jag ser sköterskor som vandrar omkring runt mig så helt ensam är jag trots allt inte. Jag har ett stort behov av att prata med någon men känner att jag redan sagt tillräckligt knarkade saker till sköterskorna som ingenting vet och som har en massa papper att sköta.

Jag frågar om jag skulle kunna få ringa, kanske till mamma och berätta att hon blivit mormor bara för att få hela händelsen lite verklig. Jag får en telefon och slår mammas nummer, jag smsade mamma under natten så jag visste att hon bara gick hemma och väntade på att få detaljer. Hon svarade fort och jag får äntligen berätta för någon att jag ligger på uppvaket, att allt inte gick som det skulle och att barnet var ute men att jag ingenting visste. Jag minns inte så mycket mer av samtalet än att jag fick prata, mamma gick själv igenom en liknande procedur då min syster bestämde sig för att krångla när hon skulle ut så mamma sa att man missar den där första stunden men att man hinner ta ikapp den senare.

När vi pratat klart så ligger jag mest och väntar, jag blir lite mer undersökt och får ligga kvar tills de är nöjda med min temp, efter vad som känns som fyra år ungefär så ringer de ner till BB och ber dem hämta mig.
Jag har vid det laget blivit av med grimman eftersom jag alldeles utmärkt klarade av att syresätta mig själv efter narkosen, och när BB personalen kommer upp så tar de bort EKG-pluppen och klämman på fingret. Men katetern och de två påsarna med dropp får följa med ner till BB.

09.30

Jag minns inte mycket annat än att jag babblade på och ansåg mig vara on top of the world, jag hade inte ont någonstans och om de bara drog ur de förbenade slangarna så kunde jag alldeles själv hjula ner till BB och träffa min familj (det senaste sa jag förstås inte för man ska lyssna på vad syster säger om att man ska ta det lugnt!). Sakta rullade vi in på BB, mot rum nummer 4 där de påstog att Daniel skulle vara med vårat barn, situationen var både lite dramatisk och surrealistiskt, det kändes lite som att jag borde duschat och tagit på mig fina kläder kanske tagit med mig en blomma eller så då jag faktiskt skulle få träffa denna sprillans nya människa för första gången.

Jag rullas in och får se Daniel ligga utan tröja i en säng, på bröstet hade han en liten liten människa i en väldigt stor blöja och någonting som liknade en rymdkockmössa på huvudet, situationen blev helt plötsligt ännu mer mysko. Var det såhär det skulle vara, skulle det kännas såhär konstigt att träffa personen man valt att dela sitt liv med och personen som man burit omkring på under 9 månader? Jag var inte helt säker på att jag ville ta barnet ifrån honom, det var liksom hans barn. Jag var ju egentligen bara där och hade blivit lite opererad, jag var ju samma människa efter att jag vaknat som jag var när jag somnade minus ett par liter fosterväska, blod och foster.
Daniel där emot han hade ju fått barn - blivit förälder.
Jag hade bara varit där och sovit lite, blivit öppnad, lagad och nerdrogad.


En ännu namnlös bebis i en kockmössa från rymden och en nyopererad morfindrogad mamma i extremt stort behov av en dusch.

Denna måndag kändes ungefär som 4 dagar bara den, min telefon plingade till med sms hela tiden, Daniel fick i uppdrag att ringa alla, det kom in läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor med jämna mellanrum. Jag låg helt näck med ett tunt lakan och en sjukhusrock som skydd, jag hade droppnålar som gjorde ont i handen, en kateterslang som var ivägen och varje gång någon ny person kom in så ställdes det en massa frågor (hade hon ätit, kissat, bajsat? hade jag ont, ville jag ha piller, behövde jag någonting, hade någon varit här och pratat med mig?)  och det togs en massa prover.

Någongång gjorde jag en facebookuppdatering och informerade resten av världen om bebis ankomst, grattismedelanden haglade in och trots att jag kände att jag hade ont i magen så mådde jag väldigt bra, barnet mådde bra och varteftersom tiden gick så kändes det mer och mer naturligt att barnet var mitt att jag faktiskt också blivit förälder. Jag kände att bara någon tog bort den förbannade katetern så var jag övertygad om att jag både kunde stå och gå, för så illa kunde det väl inte vara?

2012-07-02

Varje gång det kom in en ny människa så bad jag dem om att slita loss allt ifrån mig, "ja självklart jag ska bara..." blev svaret varje gång, men av egen erfarenhet så vet jag att man avskyr när någon ifrågasätter ens auktoritet när man arbetar så jag orkade inte tjata, förmodligen fyllde nålarna en funktion och katetern behövdes väl, de frågade däremot om jag hade ont, om jag ville ha mer smärtlindring. Nog fan gjode det ont och jag fick till en början både morfintablett och långtidsverkande alvedon och ipren, livet kändes lite bättre och jag fick äntligen en chans att få förklarat för mig vad som hände, varför jag var tvungen att ha nålar och kateter och grejer.

Det kom en läkare och satte sig hos oss en stund, hon var själv inte med vid operationen men av den information hon tagit del av så kunde hon förklara att laktatprovet visat på alldeles för högt och att man under en förlossning har en del ramar man följer och om barnet eller mamman faller utanför dessa ramar så tar man inga risker. Just där och då kändes det som en jättebra förklaring och vi var nöjda, jag korsförhörde även Daniel om hans version av förlossningen, det kröp fram en hel massa obehagliga detaljer om hur han upplevde det hela och jag blev ännu en gång påmind om att det inte är så jäkla kul att stå vid sidan om.
Nog för att det var jag som var den som fick ta den fysiska smällen med smärtor och grejer, men Daniel fick stå bredvid och se mig skrika och spy utan att kunna göra någonting för att hjälpa till. Sedan fick han vara vaken när jag fick somna ifrån, han fick stå utanför operationssalen med sjukvårdare omkring sig och bara vänta, utan att få konkret information (för att det helt enkelt inte fanns information att ge förrän bebisen var ute).

Varje gång någon kom in och tog prover eller ställde frågor så passade jag på att få min egna sjukliga fascination över sjukvården uppfylld, vem vet jag kanske aldrig någonsin får ligga som patient och uppleva vården från andra sidan, det var ju strålande. Nog för att alla vi träffade var glada, trevliga, informativa osv. (Med något litet undantag för att bekräfta regeln) så känner man verkligen att kommunikationen och tiden inte finns, när man ställde en fråga eller bad om något så kunde det gå timmar innan något hände.


De första tre dagarna låg vi hud mot hud för att hålla värmen och knyta band
Det riktigt lyser om oss hur sliten man blir av att få barn och ligga på sjukhus!

På måndagkvällen fick jag äntligen ställa mig upp för första gången, jag trodde att jag skulle få göra någonting vettigt, kanske gå en sväng. Men icke, jag fick långsamt och försiktigt ställa mig upp (tack gode gud så var katetern tömd och borttagen då) sedan fick jag sätta mig på en stol mittemot sängen, ställa mig upp och sedan sätta mig på sängen och lägga mig och vila igen.

På tisdagen så kom Jessica och grabbarna förbi med lite förnödenheter och för att kika på Astrid, det var första gången som jag stod upp och gick annat än mellan sängen och toaletten. däremot så kändes det lite som att jag skulle svimma hela tiden under besöket även om det var skönt att vara uppe och träffa andra människor än personalen så var det skönt att få gå och lägga sig och sova igen. Sov det gjorde jag. hela dagen, jag var helt slut och orkade ingenting. Detta visade sig även i att jag fick feber och feber är ingen höjdare och ledde till fler prover som visade på en infektion.

Vi fick helt enkelt snällt stanna på sjukhuset där jag fick antibiotika intravenöst och kontroller var 4e timme, värdena gick åt rätt håll väldigt fort efter att jag fick antibiotika och efter ett dygn var jag mycket piggare igen, dagarna gick och jag mådde bättre och bättre Astrid skötte sig exemplariskt och sjukvården verkade nöjda med oss. Vi fick dock stanna kvar för varje dag var det nya kontroller och jag var inte i ett skick att bli hemskickad då det tog rätt lång tid för mig att kliva i och ur sängen och jag var helt blå kring snittet (fick ett rätt stort hematom) som fick tappas på blod två gånger, jag fick även känna på det mysiga begreppet "referred pain", jag fick så sjukligt ont i höger axel och i nacken jag kunde inte andas av det brutala iskalla "huggandet". Fick sedan veta av läkaren att det förmodligen var diafragman som gjorde ont efter operationen men att det liksom förflyttade sig till axeln, riktigt sjukt och obehagligt.

Dagarna gick och vi försökte landa lite i rollen som föräldrar och det var en enklare omställning än jag trodde, hon åt, sov, gjorde sina behov och ville ha närhet och kärlek precis som vilken människa som helst.
På fredagen fick vi äntligen bli utskrivna, det var underbart då jag kände mig pigg och sängarna på BB var vidriga och vi alla hade ont i kroppen efter att ha sovit i dem.

Med mig hem fick jag lite fragminsprutor som jag skulle få injicera mig själv subkutant med samt lite långtidsverkande alvedon och ipren mot eventuella smärtor. Vi blev utskrivna och det riktiga livet kunde börja.


En bild som beskriver vilken sliten man jag hade med mig under vistelsen

vistelsen var en ständig väntan på folk och undersökningar, men vi hade iallafall turen att ha en tv

en väldigt liten, rundkindad bebis som var lite blåslagen efter födseln

Håret var som smör och jag fick längta efter en dusch i tre dagar innan jag var stark nog att orka

Efter några dagar så blev vi alla lite piggare, jag blev beodrad stödstrumpor dygnet runt i en månad för att minska blodproppsrisken.

Nätterna tenderade att bli lite jobbiga i sängar som inte var gjorda för att sovas i.

Min kropp dagen då vi skrevs ut, alltså 4 dagar efter att Astrid föddes

Frihet har aldrig känts så bra

Det första vi gjorde var att hänga hos Björn och Jessica, Zakk var väldigt fascinerad av att det fanns en varelse som var mindre än han själv, och han som bara var en liten bebis blev helt plötsligt gigantisk!